Är det bara för mig saker utvecklar sig så; att oavsett vilka planer du gjort upp, bara blir det som det faller sig? Är det en svaghet i karaktären? Vad har jag för karaktär egentligen, jag som simmar runt i ett dimmigt vatten utan någon vidare god syn på långt håll? Frågorna hopar sig som skiten på en gödselstack, då det fanns gödselstackar. Skillnaden är väl den, att gödselstackarna gjorde nytta. Frågorna finns bara för sin egen skull, de föder inga hönor eller grödor eller fantasier.
Det känns ofta som om någon, när jag är på väg att kasta mig framåt tar tag i nacken på min skjortkrage och anklagar mig.
- Vart är du på väg egentligen? Anklagas jag.
-Släpp mig, jag har saker att göra. Svarar jag.
-Har du? Eller halkar du bara nedåt?
Det har jag inget svar på. Förmodligen borde det vid detta lag i mitt liv finnas starka, omedelbara svar på frågor som den, men de skapar skarpa hål med sin frånvaro. I hålen kan man sticka in skallen och skrika, för det ekar inte därinne.
Det som finns därinne är Skräcken. Den bor där. Allt som oftast svarar den inte på frågor, men det är bäst att inte fråga alls ifall att. Kanske får man svar. Det vill man inte.
När hösten äntligen bränner sönder sommaren önskar jag mig hjälp till jul.
Men jag är vuxen nu. Det är sorgligt att vara tomte.
